Vilka drabbas av benskörhet? Man drabbas olika uttalat av benskörhet. Det beror dels på vilken benmassa man har att utgå ifrån och dels på faktorer, som ökar bennedbrytningen s.k. riskfaktorer.

Man ökar sin benmassa under hela uppväxten och når den maximala benmassan omkring 30 års ålder. Därefter minskar benmassan för varje år med 0,5 - 1%. För kvinnor sker en markant ökning av benförlusten i samband med klimakteriet, då produktionen av kvinnligt könshormon (östrogen) avtar. Ben-massan minskar då under några år med 2% årligen och ibland mer. Man räknar med att en 70-årig kvinna har förlorat 30% av sin maximala benmassa. Till riskfaktorer som påskyndar benför-lusterna hör bl.a. inflammatoriska sjukdomar och ämnesom-sättningssjukdomar, en del mediciner (t.ex. kortison), rökning, hög alkoholkonsumtion, låg kroppsvikt, liten fysisk aktivitet, låg tillförsel av kalk och D-vitamin samt östrogenbrist hos kvinnor.

Har reumatiker en ökad risk för benskörhet? Ja, såväl den inflammatoriska reumatiska sjukdomen som eventuell kortisonbehandling ökar risken för utveckling av benskörhet. Värk, stelhet och rörelseinskränkningar försvårar fysisk aktivitet, vilket är ogynnsamt ur benskörhetssynpunkt. I samband med ett smärtande benskörhetsbrott minskar den fysiska aktiviteten ytterligare. Därför är det av stor vikt, att reumatiker med benskörhet och benskörhetsbrott får lämpliga råd och instruktioner om hur man i detta läge klarar av sin vardag samt kan träna.

Smärtlindring Oftast klarar man själv med viss hjälp av att lindra smärtan. Tillsammans med en sjukgymnast kan du gå igenom lämpliga rörelseövningar som kan dämpa värken En s.k. TNS-apparat, som ger en elektrisk stimulering via små gummiplattor, som fästs på huden, brukar i de flesta fall ge en mycket effektiv smärtlindring. Sjukgymnast kan instruera patient och anhörig så att behandlingen kan ges i hemmet. Värme rekommenderas då det mest akuta stadiet är över.
Ofta kan man behöva ta något smärtstillande i kombination med den övriga behandlingen. Diskutera eventuell medicinering med Din läkare. Smärtan är i vissa fall så svår att det nästan är omöjligt att gå och röra sig. Då kan det under en tid vara nödvändigt att använda stödkorsett. Man kan också behöva hjälp av en sjukgymnast för att komma igång igen och träna in ett riktigt sätt att röra sig.

Träning Starka ben-, buk- och ryggmuskler ger ett värdefullt stöd för ryggen och skyddar den. Försök att komma igång så snart som möjligt med för Dig lämplig träning. En sjukgymnast kan hjälpa Dig att sätta ihop ett träningsprogram.

Hur ställs diagnosen benskörhet? Man märker inte av benskörheten i sig, utan först när den förorsakat ett benbrott eller en ihoptryckning av en ryggkota (kotkompression), som ger smärta. Detta kan också ses på röntgenundersökningar, men för att hitta benskörhet tidigt och mer noggrant att följa insatt behandling krävs s.k. bentäthets-mätning. Det är en tillförlitlig och ofarlig metod. Några riktigt bra blod- och urinprov finns ännu ej för att bedöma benmassan hos en människa.

Finns behandling mot benskörhet? Det är viktigt att se till, att man har ett tillräckligt kalcium (kalk) intag i kosten - c:a 1000 mg dagligen (1 liter mjölk innehåller 1200 mg). Man bör även se till att vara utomhus 15-30 minuter dagligen, för att få sitt D-vitamin behov tillgodosett. I annat fall finns anledning att ge extra kalk- och D-vitamintillskott.

Av stor vikt är också den fysiska aktiviteten, som ska vara belastande, dvs. skelettet ska utsättas för tyngdkraften. Med andra ord är promenader och jogging bättre än simning i det här fallet. Styrketräning är också av betydelse, då muskelträning kan påverka skelettet gynnsamt och även är viktig för balans och koordination, så att fall kan undvikas.
För kvinnor efter klimakteriet kan östrogen behandling bli aktuell. Flera studier har visat god effekt på benmassan av sådan behandling. Andra behandlingsmöjligheter vid stor risk för benskörhet eller vid redan uttalad benskörhet kan vara calcitonin, bisfosfonater eller anabola steroider.

Förebyggande åtgärder mot benskörhet och osteoporosfrakturer liksom insatser för att minska en känd ostoeporos är naturligtvis också betydelsefulla.